-Jag är en trogen läsare av Noplaren och följer fortfarande Kristianopels GoIFs upp- och nedgångar i tabellerna via BLT. Min pappa Lennart nämnde för några månader sedan att Noplaren skulle be ”gamla” spelare att dela med sig av sina fotbollsminnen och nu sitter jag här vid datorn och backar bandet till 1968- 69. 

Vi var ett gäng killar i skolklassen (Rickard Jönsson, Daniel Törnkvist, Jörgen i Tång, Ingvar Pettersson, Göran Svensson, jag själv m fl) som redan från första rasten fann varandra på gamla fotbollsplanen vid skolan. Vi fajtades 15-20 min på förmiddagen, hela lunchrasten och 15-20 min på eftermiddagen. Svettlukten i klassrummet var väl i den åldern inte så farlig men tilltog ju närmare tonåren vi kom.

Det var i alla fall hårda kamper som t o m slutade på akuten ett antal gånger. (Själv var jag där två gånger, först avsvimmad med hjärnskakning och andra gången med bruten arm). Så småningom var det dags för idrottsföreningen att värva oss till knattelaget. Vi fick fina tröjor som passade mer eller mindre bra. Rickard, som var en offensiv lirare fick nummer 8 på ryggen, men på grund av att hans tillväxt kom lite senare i livet sprang han de första åren runt med siffran 0 på ryggen.

Lennart, min pappa, fungerade som tränare och domare och kunde konsten att skruva upp oss till bristningsgränsen under träningspassen i gymnastiksalen vid skolan. Vid ett tillfälle var temperaturen så hög att domaren inte riktigt hade koll på vad som var rätt och fel. Jag tröttnade och skrek att med en sån jävla domare kan man inte vara med och gick hem. Hur som helst, vi blev ett bra lag och när vi gick i fjärde klass sopade vi banan med alla andra lag i kommunen och vann kommunmästerskapet i Karlskrona idrottshall. Alla tränare blir förr eller senare utbytta och så även här.

Nu klev Vicke in på arenan och lotsade oss vidare i våra karriärer. Ett av hans största bidrag var hans belöningssystem. Varje gång vi vann tömde vi hans glassbox på macken. Så småningom tömde vi den även när vi förlorade. Laget blev mer blandat i åldrarna, det kom till spelare som Tor-Björn Eriksson, Lasse Timpa, Stefan Andersson, Bitte, Degis, Benny, Gert m fl. Detta var på Ralf Edströms och Roland Sandbergs tid.

Bitte hade bestämt sig för att bli en ny Ralf och med stöd av ett envist sinne och minst 10.000 inlägg från mej så kunde han nicka riktigt bra och jag kunde pricka hans kalufs. Vi kom upp i högstadiet och det kom in andra intressen i våra liv. Ett var fester och en fest som firades intensivt på 70-talet var ”gökotta”.

Lasse Timpa var väl den som tog denna högtid på mest allvar och firade intensivt under natten och morgonen i mitten av maj. Vid lunch dagen efter var det dags för match och inför matchstart kollade alltid domaren dubbarna på den tiden. Man fick helt enkelt stå på ett ben och visa dubbarna och visa att man inte hade några otillåtna vapen dolda. Timpa kom till match direkt från Gökottan och klarade inte att stå på ett ben så dubbarna fick kollas från liggande ställning.

En annan tränare som bidrog mycket till utvecklingen var Sven Göran. Han följde oss och 1975-76 var vi ett av de bästa lagen i Blekinge. Rejäla slag utspelade sig mot Jämjö, Atlas, Ramdala. Den gamla tränaren Lennart fortsatte sin intensiva coachning från läktarplats. En gång ute på Sturkö lyckades han t o m bli utvisad trots att han bara satt på läktaren som åskådare. 
Ett annat särdrag från den här tiden var föreningens otroliga ekonomi.

Den var så bra tack vare framgångarna på Masten att vi när säsongen var slut blev bjudna på en resa till Rhodos. Under Göran Klippares ledning drog A, B-lag och ett 20 tal juniorer + sambon och fruar i väg. Resan gick hyfsat städat till men en dag var det grekiska nationaldagen och hela stan fylldes av grekiska flaggor. Några väl förfriskade juniorer nöjde sig inte med grekiska urnor som souvenirer utan 13 tänkte ta med sig några grekiska flaggor hem.

Detta slutade i häktet. Grekiska rättsystemet hade på den tiden inte helt fritt från fascistiska influenser och var helt enkelt inte att leka med. Som tur var hade vi en svensk polis med i A-laget som kunde förhandla ut 3-4 juniorer ur häktet innan redskapen från tortyrkammaren kom till användning.

Vi fick dock inte allt gratis. Vi var tvungna att göra lite jobb. Ett jobb var att städa upp bland matrester och använda kondomer efter Masten festerna. Detta fick vi juniorer äran att sköta. Men det var helt OK med tanke på vad vi fick i utbyte.
Fotbollsmässigt utvecklades många av oss och innan 70-talet var över var många av oss etablerade i både A-lag och Blekingelag och någon gick vidare till högre divisioner.

Även om framgång och vinster var viktigt då var ju inte själva fotbollen den egentliga behållningen utan all den kamratskap och glädje som en förening liknande Kristianopels GoIF kan bidra till.

Jag ser med glädje tillbaka på min tid i Kristianopels olika ungdomslag och är idag tacksam för allt denna miljö stimulerat så som kämpaglöd, laganda och glädje.
Utan att vara insatt i hur föreningen i detalj fungerar idag så vet jag ju att många gamla kämpar från 70-talet fortfarande engagerar sig och förhoppningsvis är en garant för att klubbens fina traditioner lever vidare.

Fredrik Alsén

Bakre från vänster: Jim Toresten, Richard Jönsson, Tommy Gustavsson, Ingvar Pettersson, Benny Eriksson, Tor-Björn Eriksson, Stefan Bengtsson, Tomas Pettersson, Hans Long, Roland Karlsson.

Främre från vänster: Ulf "Bitte" Appelqvist, Fredrik Alsén, Daniel Törnqvist, Anders Alsén, Jörgen Eriksson